Network Menu

Nyhetsrullan

Här följer genomförda Aktiviteter i år. För text och bild om Aktiviteter tidigare år hänvisar vi till fotmenyn där arkiven finns.

Besök Bellmanhuset

Ungefär 25 Sweor var på studiebesök 2 oktober till Bellmanhuset på Urvädersgränd 3 på Södermalm i Stockholm. Här bodde skalden Carl Michael Bellman under sin mest produktiva period 1770–1774 och här skrev han de flesta av sina Fredmans epistlar och Fredmans sånger.

På vindsvåningen fick vi lyssna på vår guide Gunnarsson samt även på Bellmans visor spelade på gitarr utav Hans W Löfgren. Vi besökte även ordenssalen i källaren.

Intressant att höra Bellmans leverne från välbärgad familj till fattigare tillvaro fylld av skulder, men framförallt fylld av geni, fyndighet, underhållare, kompositör, diktare samt stor satiriker om sin samtid. När Bellmans beskyddare Gustav III mördades i mars 1792 blev han fängslad och Bellman dog senare av sviterna 11 februari 1795.

 

 

Museet ägs av orden Par Bricole för herrar som bildades av Bellmans vänner främst Olof Kexél och har vuxit i omfång sedan 1779. Museets främsta raritet är hans luta även kallad cister från 1781 samt hans dödsmask.

Vi Sweor var mycket nöjda efter 2 timmars inblick i Bellmans liv samt 1700-talets Stockholm.

Text:  Lena Hagman
Bild:  Sonja Hagelberg

 

Om Livstycket

Ett 30-tal Sweor hade samlats för att höra Birgitta Notlöf berätta om föreningen Livstycket i Tensta som hon startade för 25 år sedan. Efter samlades vi runt en grekiskinspirerad middag.

Birgitta Notlöf är verksamhetschef på Livstycket som är en ideell förening som riktar sig till invandrarkvinnor för att lära dem svenska via att de arbetar tillsammans. De gör tygtryck, producerar varor i tyg och arbetar numera också i betong som konstnärligt uttryck. Birgitta Notlöf är från början småskollärare, men har också varit SFI-lärare. Birgitta anser att ”jobbar man med kvinnor jobbar man med hela familjen” – men hon ville lära ut svenska språket och kulturen genom att kombinera teori och praktik. Så uppstod Livstycket, arbete med tyg och sömnad i kombination med utbildning i svenska.

Tygtryck gjordes i början med hjälp av sidor från telefonkataloger och man sydde på lånade symaskiner. Alla mönster ritar kvinnorna själva, men en utbildad designer sätter ihop dem till färdiga mönstermallar. Förutom förkovran i svenska språket ger arbetet kvinnorna stolthet och trygghet. Livstycket har även gett ut en genial – och prisbelönt – läsebok för analfabeter.

1999 ställde man ut på Hallwylska palatset och bl.a. var Drottning Silvia på besök hos Livstycket i Tensta. Sedan dess har föreningen haft projekt i Uganda, ställt ut i Bryssel och London, samt haft många besökare; inte minst Kulturgrupper inom SWEA Stockholm och många från utlandet. Birgitta Notlöf har själv fått flera utmärkelser för sitt passionerade arbete för Livstycket.

Text:  Sonja Hagelberg

Bild:  Britta Hesse, Sonja Hagelberg 

 

Kräftskivepremiär

Den 31 augusti deltog 50 glada Sweor i vår kräftskivepremiär och bland oss var också flertalet Sweor från avdelningar ute i världen.

Programguppen förberedde med kräftdekorationer på väggar och i fönster, långbordet för mat och dryck pyntades och dukat blev det med hattar, haklappar, underlägg och sånghäfte. Kvällen började med mingel och fördrink ackompanjerad av skönsång av Kvartetsångarförbundets manskör. Herrarna trivdes med att ha 50 tjusiga damer som uppskattande publik så de vill gärna återkomma nästa år! Det var Anne Grönvall som engagerat dem – tack Anne.

 

Det serverades svenska färska kräftor och ”kräftkokade” räkor med kalla öl och nubbe därtill. ¨Riktig¨nubbe eller Agneta Melins alkoholfria och uppfriskande ingefära shot. Ett högt sorl spred sig sedvanligt i hela lokalen och det bröts bara när alla klämde i med sång. Alla sånger i sånghäftet sjöngs igenom. Det var en härlig stämning! Efter havets frukter var det dags för pajer med såser, grönsallad och ost och därefter blev det kaffe med kaka.

Som alltid när Sweor träffas är det utbyte av upplevelser och erfarenheter och spännande och givande samtal. Tanken med kräftskivan var att ha ett slags välkommen-tillbaka-efter-sommaren-kalas! Vi i SWEA Stockholm har nog startat en ny tradition i år! Tack alla som var med vid vår premiär!

Text: Gaby Roseen

Bild:  Lena Treffner  

 

Armemuseum om Stormaktstiden

Nitton Sweor var på rundvandring med den mycket kunnige guiden Anders Åborg på Armémuseum innan lunchen på Restaurang Borggården 6 september. Vår guide berättade om den svenska armén och civilbefolkningarna genom krig och fred från tidigt 1500-tal fram till 1720-talet.

Armémuseum har en lång militär historia från 1640-talet; från början en arsenal och med tiden fanns också förråd, smedja, verkstäder och kyrka för Svea artilleri. 1879 öppnades Artillerimuseum och 1943 döptes det om till Armémuseum.

Kristina Nilsdotter Gyllenstierna blev Sveriges regent då hennes make Sten Sture d.y. dött i kriget mot danskarna och under 4 månader 1520 ledde hon försvaret av Stockholm mot Kristian II. Kristian II lovade Kristina att Sverige skulle få behålla sin frihet och ägodelar om Stockholm slog upp sina portar. Men 1 november kröntes Kristian II istället till Sveriges kung, Sten Stures släktingar avrättades i det s.k. ”Stockholms blodbad” och Kristina blev fånge. Kristian blev sedermera bortjagad och 1523 blir Gustav Vasa svensk kung. 1524 kommer Kristina åter från Danmark och när hon dör 1559 är hon en av Sveriges rikaste kvinnor.

Mellan 1563 och 1721 förklarade Danmark-Norge och Sverige varandra krig hela 7 gånger. Och Sverige, Danmark, Polen och Ryssland förklarade upprepade gånger krig mot varandra. Trettioåriga kriget 1618-1648 fördes huvudsakligen på tysk mark, med Gustav II Adolfs armé som protestanternas beskyddare. Under Kristina och Karl X Gustav fortsätter krigen.

Fler soldater dog av diarréer, dysenteri (fältsjukan), klåda, feber, värk, ohygien och ohyra än i strid. Och bara hälften av människorna i armélägren var militärer. Resten var pigor, drängar, präster, försäljare, prostituerade, bagerskor, skomakare och hovslagare, samt legosoldaternas hustrur och barn. Och de allra flesta av soldaterna var legosoldater. Var tredje dag gjorde en armé på marsch halt för att leta rätt på mat och andra förnödenheter i städer och byar, dvs plundra. Inget lämnades kvar till friendesidan. Lokalbefolkningen fick lida svårt. Prästen var både internet, radio och TV. Svenskarna lärde sig att läsa och skriva genom katekesen och husförhör. En trött bonde ansågs vara förtjänt av en tupplur efter några timmar på åkern men en flitig bondkvinna förväntades ständigt vara i rörelse. Hon tog igen sig när hon spann trådar till kläder med sin slända eller spinnrock!

Karl XI organiserade Europas starkaste krigsmaskin till lands och sjöss. När 1700-talet inträder förklarar Peter I av Ryssland, Fredrik IV av Danmark-Norge och August den starke av Sachsen och Polen krig mot Karl XII av Sverige.

1714 kapitulerar Magnus Stenbock för Sveriges räkning men Karl XII vägrade ge upp och fortsätter kriga men skjöts i Norge 1718. 1719-1721 slöt Sverige så fred efter 20 års krig. 200 000 soldater dog i strid och ytterligare 100 000 i böldpest. Av 30 000 krigsfångar återvände endast 5 000. Nöden i riket var mycket stor.
Sveriges stormaktstid var över.

Text: Lena Treffner

Bild:  Sonja Hagelberg

 

Bergianska trädgården

den 5 september i ett härligt sensommarväder besökte 17 Sweor Bergianska trädgården där botanisten Lars Gunnar Rheinhammar utförligt berättade om Bergianska trädgårdens historia och de olika trädgårdarna, och det på ett mycket roande sätt.

Bergianska trädgården har sitt ursprung i den trädgård vid namn Bergielund som bröderna Bengt och Peter Bergius anlade i centrala Stockholm i mitten av 1700-talet och som flyttades 1885 till sin nuvarande plats. Veit Wittrock, professor i botanik och sedermera chef på Bergianska, verkställde flytten och lämnade ett stort och än idag synligt arv efter sig.

 

Rundvandringen gav en fin bild av hur man kan bevara gamla växter och trädgårdar, men även hur förnyelse kan verkställas. Bergianska trädgården förfogar över ca 9000 växtarter och ingår i sin helhet i Nationalstadsparken och sponsras av Kungliga Vetenskapsakademin och Stockholms Universitet.

Text:  Agneta André
Bild:  Sonja Hagelberg och Agneta André

 

En kväll med Elsie Johansson

Många vet vem Elsie Johansson, poet och författare, är. Främst känd genom trilogin ”Berättelsen om Nancy”. Vi i SWEA Stockholm fick tillfälle att träffa Elsie tack vare Marianna Åström-De Fina, stockholmswea. Marianna inledde med att berätta att Elsie varit och talat om sitt liv för SWEA-medlemmar, både i San Fransisco och i San Diego.

Elsie berättade att hon ser sig själv i första hand som poet och att rytm och harmoni är viktigt för henne. Elsie läste högt för oss ur sin senaste bok, en självbiografi som heter ”Riktiga Elsie”, ”Berättelsen om vägen till ett författarskap”, och senare flera dikter. Elsie debuterade vid 48 års ålder med diktsamlingen ”Brorsan hade en vevgrammofon” och fick bl a ett beundrarbrev från Astrid Lindgren, fast Elsie trodde först inte att det var ”den” Astrid. När Elsie förstått skrev hon till ”den riktiga Astrid” och fick snart svar – ”Till den riktiga Elsie Johansson från den riktiga Astrid Lindgren” – därav titeln på självbiografin.

 

 

 

Elsie Johansson med Agneta Melin

 

 

 

 

 

Som statarbarn och femte barnet i syskonskaran, var hon troligen inte efterlängtad men alltid älskad och Elsie fick ofta höra att hon var duktig och att hon dög. Hon föddes den första maj 1931 och datumet symboliserar för henne upproriskhet och arbetarklass. Elsie berättade tidigt sagor, rim och ramsor för sin omgivning. Böcker fanns inte i hemmet men hon fick ord och sagor av sin kärleksfulla mamma. Skolgången blev sex år i Folkskola samt fyra år Realskola i Uppsala med sänkt terminsavgift. Under terminerna bodde hon i ett spisrum på Repslagargatan i Uppsala tillsammans med sin pappa som nu jobbade som byggnadsgrovarbetare. Hans yrke fick ej stå i skolkatalogen då det ej var fint nog. Klassföreståndaren Anna-Lisa Pettersson ordnade med ett så kallat matstipendium, dvs. Elsie fick vissa måltider gratis. Mamma och pappa blev alldeles otroligt stolta när Elsie gick ut realskolan med högsta betyg. Efter två års utbildning blev Elsie postexpeditör och jobbade sedan för Posten i 35 år.

Vid 16 års ålder blev Elsie förälskad. Han var 21 år. De gifte sig när Elsie var 18 år men äktenskapet blev aldrig bra då han hade ett väldigt knepigt psyke och dålig självkänsla. Ändå levde de tillsammans i 55 år, delvis på grund av sin kristna tro, men Elsie kände också hela tiden ansvar för sin man. Genom sonen blev dock en dag brytningen ett faktum. Numera lever Elsie med en annan man och två långtidsinnackorderade katter. Alla fyra sover tillsammans och Elsie benämner dem ”Kvartetten som trängdes”.

På uppdrag av Uppsala Stadsteater har Elsie skrivit om Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren – se SWEA Stockholms Facebook-sida där länk finns. Stort tack för en mycket intressant och givande kväll!

Text:  Birgitta Norrgren
Bild:  Lena Treffner

 

Sommarmiddag 2017

När det var dags för avgång för sommarmiddagens räkkryssning var vi ett femtiotal glada Sweor samlade och prompt 19:30 stävade vi ut från Nybrokajen. Ett glas mousserande vin serverades. Den mulna himlen öppnade sig och solen strålade när vi passerade Waldemarsudde, Fjäderholmarna och vidare ut mot Värmdölandet.

Räkor med gott, hembakat bröd, västerbottenssmör och vin serverades. Som vanligt var ljudnivån av prat och glada skratt hög. När vi passerat både vackra ”grosshandlarvillor” och nybyggda arkitektritade vackra skapelser var det dags för skönsång. Laura Enflo och Gudrun Bruna stämde upp i ”Nu grönskar det” och vi andra var inte sena att följa efter. Laura och Gudrun fick applåder, inte bara från oss Sweor utan även från andra passagerare (vi var inte ensamma på båten). Vi fortsatte skönsången med sånger ur det häfte med sommarvisor som Agneta Melin delat ut till oss alla. Nu sjöng även andra passagerare med i vår glada kör!

Här är bilder på dem som kryssade:

Räkkryssningen fortsatte förbi Karlsudd mot Vaxholm. Här gjordes ett strandhugg vid Kastellet. Under återresan mot Nybrokajen serverades desserten, en god vaniljpannacotta med syrlig passionfruktscoulis.

Som sista aktivitet hade vi en frågesport om kulturella personer med anknytning till Stockholms skärgård – August Strindberg, Bruno Liljefors, Evert Taube, Albert Engström och Viveca Sten. Fyra om fyra hjälptes vi åt att hitta svaren. Bäst resultat hade gruppen: Inger Hagling, Lil-Marit Anderson, Ingeborg Edström och hennes gäst Cecilia.

Vinnande grupp

 

 

 

 

 

 

När vi angjorde Nybrokajen var uppfattningen – vad fort de tre timmarna gått – i glada vänners lag flyger tiden iväg! Kanske en ny resa nästa sommar?

Text: Gaby Roseen
Bild: Sonja Hagelberg

Vandring i Fogelströms fotspår

Efter ett av försommarens värsta oväder visade sig åter solen och ett fyrtiotal Sweor traskade Lotsgatan fram upp till Åsöberget i Per Anders Fogelströms fotspår. Vår guide och tillika ordförande i Per Anders Fogelströms Vänner, Kent Josefsson, spelade upp Visan om Söder sjungen av Björn Vigardt medan vi lokaliserade Sollidens scen på Djurgården, briggen Tre Kronor vid Kastellholmen och beundrade skärgårdsbåtarna på väg ut. Kent Josefsson medgav att han trivdes bland kvinnor liksom Fogelström som tillbringade en stor del av sin barndom med mamma Naëmi, syster Ingrid, faster och farmor, i kvinnohuset på Åsögatan 74.

Vi fortsatte till Sopgränd som inte på något sätt gjorde skäl för namnet med sina välbevarade stugor bakom faluröda plank och blommande syrener. Annat var det på 1800-talet då huvudpersonerna i ”Våra drömmars stad” flyttade in i en stuga vid gränden. Kent läste högt om hur Henning och Tummen tog med de ovetande flickvännerna Lotten och Matilda till Sopgränd och deras nya hem.

Fogelström hade gjort ordentligt research innan han skrev stockholmsserien. Över hundra hyllmeter finns bevarat på KB och Stadsmuseet. Efter att ha tillbringat sin tidiga barndom i Petrograd flyttade familjen Fogelström vid revolutionen till Stockholm och Söder. Per Anders gick i Sofia folkskola och fortsatte i Whitlockska samskolan. Men han tröttnade på skolan och slutade till sin mors förtvivlan i första ring. Som vuxen flyttade han till slut tillbaka till Söder med hustrun Sara och sonen Björn. Vandringen avslutades utanför Fogelströms sista bostad på Fjällgatan 30.

Fjällgatan 30

 

 

 

 

 

 

Kent berättade stolt att Stockholms stad satsar 2 miljoner kronor på att uppmärksamma 100-årsminnet av Fogelströms födelse i år, 2017. Stadsteatern sätter upp Mina drömmars stad och ett refuserat ungdomsmanuskript, ”Den okuvliga friheten”, har givits ut som bok. Frimärken med motiv ur hans böcker kommer och mycket annat är på gång. Schartaus handelsinstitut görs om till gymnasium i år, med namnet P.A. Fogelströms gymnasium. För mer information gå in på fogelstromsvanner.se.

Text: Ulrika Wesslau
Bild: Agneta Melin

Folksamhuset igen

Den favoritrepris som behövde ställas in förra året kunde genomföras 10 maj i år och detta var den fjärde konstvandringen i Folksamhuset som Cecilia Westman anordnade för oss stockholmssweor. Vi var 18 Sweor denna gång och vi var alla lika fascinerade. Vår kunnige och entusiastiske ciceron Stig Karels, som arbetat på Folksams marknadsavdelning sedan 1979, var oerhört intressant att lyssna på.

Åren 1948 – 1988 var Seved Appelquist VD på Folksam, ett kooperativt försäkringsbolag. Det var hans idé att samla alla 15 kontor under ett tak, i ett hus som skulle hålla i flera hundra år. Därför valde man i stor utsträckning underhållsfria material; tex marmor i både väggar och tak. Arkitekterna var Nils Einar Eriksson och Yngve Tegnér, bygget tog 5 år och invigningen ägde rum på Kristihimmelsfärdsdagen 1960 med 500 inbjudna gäster, som alla fick plats i den ljusa foajén med den vackra textilgobelängen ”Kärvar” av den kända textilkonstnären Barbro Nilsson.


Vi fick se vackra detaljer i arkitekturen, såsom tjusiga grindar och dekorerade dörrar och vi fick njuta av interiören med tidstypiska möbler och spännande armaturer. Vi fick se bronsskulpturer av Carl Eldh, målningar av Isaac Grünewald, glasmosaik av Sven X:et Eriksson och mattor av Märta Måås Fjetterström.

På 27e, översta våningen, fick vi slå oss ned i Malmstens Galleri och njuta av de milda färgerna och den smakfulla möbleringen.

Vad jag speciellt kommer att minnas från denna konstvandring:

1.de ergonomiska och bekväma stolarna och fåtöljerna, alla ritade av en av Carl Malmstens formgivare som hette Axel Larsson.

2.bronsstatyn Maja som Stig kallar ”Vackra Maja”

 

 

 

 

 

3.den lätta rottingfåtöljen i VD-rummet som kallas ”Lata Greven”, det långa konstverket i kundhallen av Torsten Renqvist som kallas ”Museum för kryptisk biologi” och marmorgolvet på översta våningen med intarsia, designad av Lennart Lindqvist, ”Midgårdsormen fångad i ett nät”.

Jag håller med tidigare kommentarer om denna konstvisning. ”En upplevelse utöver det vanliga” och ”En oförglömlig upplevelse”.

Text:  Agneta Melin

Bild:  Agneta Melin, Britta Hesse

 

Syttende mai i Oslo

”Fantastisk 17 mai”, tyckte vi stockholmssweor som besökte Oslo på inbjudan av SWEA Oslo. ¨Ja, vi elsker!¨, sjöng folket och kungligheterna. ¨Ja, vi elsker!¨, stämmer vi in i för full hals från SWEA Stockholm, vi lyckliga som valde att tacka ja till SWEA Oslos inbjudan och åka på vårvisit till vårt västra grannland.

Vi var ett 15-tal stockholmare som måndagen den 15 maj startade mot Oslo. (Några av oss fakirer, med ett tåg som avgick kl 5.40 från Stockholm C.) Måndagen ägnade vi helt åt kulturen. Först ett besök i det vackra svenska residenset, där ambassadrisen Monika Wernhoff, skicklig textilkonstnär, tog emot oss och visade runt. Den här vackra gamla patriciervillan är Sveriges tredje äldsta residens, efter Istanbul och Madrid, och ligger precis bakom kungliga slottet. Här fick vi afternoon tea med läckra tillbehör tillredda av Anders Wigh, kombinerad kock och trädgårdsmästare, och lika skicklig på båda områdena. Han höll också en uppskattad visning av trädgården.
Därefter stort arkitektoniskt hopp till Oslos nya operahus, Nasjonal Operaen, en spektakulär skapelse i glas och vit Carrara-marmor belägen i fjorden, och ritad av den norska arkitektbyrån Snøhetta.

Efter middag i operans bistro såg vi så deras uppsättning av Puccinis La Bohème. Här dör Mimi av cancer redan i första scenen och resten är Rodolfos minnen och fantasier. Det är en stark och annorlunda version av en gammal favorit – följaktligen inte riktigt uppskattad av alla. Vi fick också träffa Katarina Wikström, korist i operakören.

Nästa dag var det stadsvandring. Jag önskar att jag hade kunnat skriva att solen sken, men det gjorde den inte. Dessvärre hade SWEA Oslos beställning till vädergudarna skickats med PostNord, och det vet ju alla hur det går med de breven, så det regnade – inte oavbrutet, men hela tiden, om ni förstår. Våra bästa vänner blev de regnponchos som Oslos eminenta ordförande Katarina Silfverskiöld fixade fram åt oss. Sissel Krokstad var vår kunniga guide genom staden och till Akershus festning, ett riktigt sagoslott med anor från tidig medeltid, en fästning som trots flera belägringar aldrig intagits militärt.
Lunchen blev Theatercafeens berömda smörrebröd. Därefter skulle vi ha åkt ut till Ekebergsparkens skulpturpark, men regnvädret gjorde det inte så lockande, så sällskapet bröt upp till olika aktiviteter. På kvällen tog vi dock trikken upp och åt en god middag i Restaurang Ekeberg, högt ovanför Oslos stadskärna.

Vilken upplevelse att få fira 17 mai i Oslo! Vilken folkfest, vilken stämning, vilken uppslutning, vilken glädje, vilken klädprakt!
Våra SWEA-värdar under hela vistelsen, Sonja Nilsen och Christina Risberg, hade ordnat sittplatser åt oss på Slottsplassen, direkt framför kungabalkongen. Så där satt vi och såg hur det oändliga Barnetoget (barn och ungdomar från Oslos 120 grundskolor och gymnasier) drog fram under den evigt vinkande kungafamiljen; där stod kung Harald V och drottning Sonja, båda nyss fyllda 80 år, kronprins Haakon och kronprinsessan Mette-Marit och deras två barn, Ingrid Alexandra och Sverre Magnus.

Oslo är bedövande vackert i maj, även när det regnar; nyutslagna bokar, björkar och askar; lindar i blom och kastanjer i knopp; blommande körsbärs- och äppelträd vid Akershus festning; storslagna rabatter längs Karl Johan med tulpaner, pingstliljor och tusentals penséer; allt stämningsfullt filtrerat genom ett fuktigt dis. För oss som upplevde den norska nationaldagen för första gången var det framförallt två saker som slog en; dels den genuina folkfesten, dels de fantastiskt vackra folkdräkterna, bunader, som så många, både kvinnor och män, bär.
På kvällen intog vi en bättre middag på restaurang Louise på fashionabla Aker Brygge.
Och sen var det officiella programmet slut.

Norrmännen firar sin 17 maj eftersom det var denna dag 1814 som den danske prinsen Christian Fredrik skrev under den norska grundlagen, antagen i Eidsvoll, och blev kung Kristian VIII. Därmed blev Norge självständigt efter sekler av union med Danmark. Friheten blev dock kort och redan i augusti samma år tvingades Norge in i en ny union, nu med Sverige, något som varade till 1905.
Att norrmännen firar sin självständighet är inte konstigt. Vi svenskar, som tillhör en nation som aldrig varit ockuperad och sällan angripen på egen mark, ser med förundran på andra länders nationalism, eftersom vår egen aldrig varit på allvar hotad.

Så kommer vi äntligen till bunaderna, de vackra norska folkdräkter, som så många bär. Jag har sett olika siffror, men minst hälften av norskorna äger en bunad, som de ofta fått till konfirmationen och sedan använder till bröllop, fester och förstås 17 mai.

Dessa bunader är sannskyldiga mästerverk, klädsamma på alla, med broderade kjolar och västar, vita blusar, silversmycken och skor med spännen. Men smakar det så kostar det; mellan 15 000 SEK för en enkel dräkt, utan smycken, och 70-100 000 SEK, med alla tillbehör, för de mest påkostade. Inte undra på att Kina-bunader för halva priset blivit alltmer populära – och förstås misstänkliggjorda av förståsigpåarna. (Det finns naturligtvis ett nationellt kompetenscenter, Bunad- och folkedraktrådet, bunads-politiet gemenligen kallat, som håller ordning på dräkterna.)

Sista dagen hann i alla fall några av oss slinka in på Nasjonalgalleriet och Munch-rummet, där det finns några riktiga godbitar. Och sen var det här roliga slut.
Men till nästa år har vi bjudit in Oslo-Sweorna till Stockholm och då hoppas vi få visa att vi också har en vacker huvudstad och trevliga Sweor att bekanta sig med.

Text: Lalli Costoulas Svedling
Bild: Agneta Melin, Gabriella Zaunders

 

Nya Kungl. Musikhögskolan

SWEA Stockholm besökte den nya Kungliga Musikhögskolan (KMH) 11 maj 2017 och vi var ca 20 stycken som hade samlats för en guidad visning. Idag går ca 650 helårsstudenter här, men totalt ca 900 elever och runt 160 anställda. I den nya, vackra, glasade huvudbyggnaden med entré mot Valhallavägen ryms fyra konsertsalar, övningsrum, datorsalar, studior med kontrollrum, undervisningsrum, administration, m.m.

Projektledare under bygget, Cecilia Bergold, var vår vägvisare och det var verkligen en mycket intressant rundtur. Mantra för bygget har varit ”En musikverkstad med guldkant”, något som vi genast kunde förstå när vi stod i den ljusa entrén, där ljuset flödade och alla pelare hade ”guldfötter” och väggarna ”guldknappar”. Man har använt röda ytor för att få vita ytor att skimra i rosa. Den breda trappan på framsidan tror jag kommer att vara en samlingspunkt för musikintresserade stockholmare i sommar.

Vi gick först in i det fd stallet, ett byggnadsminne i rött tegel. Idag är stallet studentbibliotek där vi vanliga människor kan få sitta och läsa, men vi får inte låna. Vi smög sedan in i Kungasalen, den största konsertsalen, där en sångerska just hade repetition. Denna sal rymmer ca 600 platser och har fått sitt namn av att Kung Carl XVI Gustaf fick en gåva av Svenskt Näringsliv på sin 70-årsdag. En summa pengar som Kungen önskade skulle gå till utrustning i samband med färdigställandet av KMH.

Vi fortsatte till en mindre konsertsal, Nathan Milsteinsalen, med ungefär 90 platser. Denna sal lämpar sig för akustisk musik och passar klassiska musiker såväl som folkmusiker, jazzmusiker och många fler. Den enorma orgeln från Holland hade tidigare varit nedplockad men satts upp igen i denna sal, av 4 holländare under 2 veckor. Vi avslutade turen med att stå på en av balkongerna och titta ut över övriga byggnader som också tillhör KMH.

Den nya KMH har fått specialanpassade lokaler – från ventilation och luftfuktighet till bra akustik och modern teknisk utrustning. Det är bara att gratulera Stockholm till nya KMH!

Text:  Agneta Melin

Bild:  Sonja Hagelberg

 

Om Afrika

Ett femtiotal Sweor i färgstarka kläder hade samlats för att lyssna till Swean Marie Wibergs berättelse om sina år i ett flertal länder i Afrika. Vi fick avnjuta afrikansk musik, fina bilder och ett intressant föredrag. och vi blev bjudna på vin från Afrika.

1991 reste Marie Wiberg till Afrika med första anhalt Tanzania. Allt fanns att köpa, men mycket fungerade inte. Mycket tid gick åt att sitta i köer och hon förstod till sist att man måste anställa hjälp i hemmet. Lite svårt att vänja sig vid att höns till middag innebar att man köper en levande höna och nackar den hemma.

Bilder på bl.a. baobabträd, som blommar en enda natt och är gröna när andra träd är kala och tvärtom, samt sisalfarmer som övergivits i och med plastens intåg. Allt konserverat i smör, grädde osv. Janssons frestelse fick göras på sötad grädde. Ngorongorokratern rekommenderades för att man ska kunna vara säker på att se vilt.

Så småningom flyttade Marie till Namibia, Moçambique – där Marie arbetade i projekt med gatubarn – och Ghana.

Ett flertal av Sweorna hade själva bott i Afrika och kunde säkert känna igen sig i Maries berättelse. Efter Maries berättelse ställde åhörarna frågor och delgav egna berättelser om sina Afrikaår.

Här följer lite vimmelbilder från kvällen:

 

Text: Sonja Hagelberg
Bild:  Sonja Hagelberg och Lena Treffner

 

Kvinnliga entreprenörer

Den sjätte april hade vi nöjet att få lyssna till forskaren och författaren Anita Du Rietz och lära oss mer om kvinnors entreprenörskap under 400 år, som hon skrivit en bok om.

6apr2017 Anita Du Rietz

 

 

 

Anita Du Rietz visar upp boken

 

Flera av oss åhörare förvånade sig över hur många positiva och goda exempel det funnits i historien på kvinnor i Sverige som startat och drivit egna företag. Det förekom bl a krögerskor och jordbrukerskor, och kvinnor som drev järnbruk och textilfabriker. Boken tar upp ca 500 företagarkvinnor!

Förvånande nog har förutsättningarna för kvinnors företagande inte blivit bättre successivt under historiens gång. Under 1900-talet sjönk andelen företagare bland kvinnor markant och i Sverige fanns den hittills största andelen hemmafruar år 1950. En anledning var införandet av frihandel (GATT/WTO), som bland annat hade som följd att den svenska textilindustrin – kvinnornas viktigaste yrkes- och företagarområde – kraftigt decimerades. Idag är de flesta kvinnor och män anställda istället för att vara företagare.

Anita Du Rietz berättade också om flera milstolpar i historien som varit betydelsefulla för kvinnors ställning i samhället. Några exempel är arvsrätten, som kvinnor har haft sedan förkristen tid i Sverige. Däremot dröjde det till 1845 innan arvet delades lika mellan könen, både i stan och på landet. Ägande medförde rösträtt på lokal nivå, men först år 1921 infördes fullvärdig kvinnlig rösträtt i Sverige och då blev också gifta kvinnor myndiga, medan ogifta kvinnor blivit det vid 25 års ålder från 1863, och från 21 års ålder från 1884. Änkor blev myndiga även tidigare.

Vad gäller högre utbildning har den i vissa fall varit tillgänglig för kvinnor från 1850-talet. Undertecknad tog reda på hur det förhöll sig på Kungliga Tekniska högskolan (KTH), där jag själv studerade på 2000-talet. På KTH fick kvinnor studera som ordinarie studenter först från 1921! Innan dess kunde de ibland beredas plats som specialelever från slutet av 1800-talet.

Hur förhåller sig din egen familjs historia till kvinnors företagande och ställning i samhället? Många svar går att hitta i Anita Du Rietz bok.

Text:  Laura Enflo

Bild:  Sonja Hagelberg

 

 

Hemvändarträff vår 2017

Sju stycken hemvändande Sweor mötte upp på Konditoriet i Sturegallerian kvällen den 23 mars för räksmörgås och ett gas vin.

Vi var flera från styrelsen som mötte upp, berättade om vår verksamhet, och hälsade välkomna till SWEA Stockholm. Vi hade mycket trevligt och stämningen var god. Som vanligt var det många med intressanta bakgrunder och erfarenheter!

Hemvändare som mötte upp var:

Gun Dahlqvist
Ann-Christin Hensher
Cecilia Ljungvall
Maletta Pfeiffer
Ewa Rydåker
Helen Westlund
Inga-Lill Åberg

Text och Bild:  Sonja Hagelberg

Om Japan

Vi var närmare 60 förväntansfulla Sweor som hade samlats på Rigagatan denna måndagskväll 13 mars för att lyssna på f.d. ambassadör Lars Vargö. Vi skulle få höra Lars berätta om Japan och välfärdens stora utmaningar. Jag, Agneta Melin, lärde känna Lars när han tjänstgjorde som ambassadör i Tokyo mellan 2011 och 2014, vilket var samma period som jag var engagerad i SWEA Japan.

Några av oss bar denna kväll det japanska klädesplagget yukata (bomullskimono) för att ge lite extra stämning åt kvällen och japansk koto-musik hördes i salen när vi kom.

Lars Vargö har bott och arbetat i Japan i olika omgångar, sammanlagt drygt 20 år, och hans mycket stora intresse för Japan märktes så fort han började prata. Lars har både studerat och forskat i ämnet Japan och dess språk och historia och 1978 blev han svensk diplomat och varit stationerad vid Sveriges ambassad i Tokyo fyra gånger, men även i Washington D.C., Tripoli, Vilnius och Seoul.

13mar2017 lars vargo

Lars Vargö berättar

 

 

 

 

 

 

Det var intressant att höra när Lars berättade om hur han som ung student i Kyoto, lärde sig japanska språkets viktiga koder av den gamla damen som var hans hyresvärdinna. Lars lärde sig konsten ”att se saker, som man låtsas att man inte ser”. Lars Vargö menade att det japanska samhället kännetecknas av ett antal R-ord: Roller, Regler, Rutiner, Renhet.

Alla känner säkert till att det japanska samhället är genomsyrat av socialt hierarkiska förhållanden och det underlättar mycket om man förstår denna ordning. En japan vill absolut inte tappa ansiktet. I Japan anser man att ansvar, plikt och heder är nyckelord och det finns otaliga exempel på japaner som begått harakiri (självmord) på grund av att de känner att de inte uppfyllt sin plikt. Att visa mod och lojalitet mot sin herre var samurajernas plikt, även om det skulle kosta dem livet. Historien om de 47 samurajerna som tvingades ta sina egna liv för att återupprätta familjens heder kan man läsa om i historieböckerna. Från shinto-religionen kommer ett fokus på reningsritualer och renhet i vardagen.

Japan är i dag ett demokratiskt samhälle. Alla japaner är försäkrade och alla får pension. Det är Liberaldemokratiska partiet (LDP) som är vid makten. Energiförsörjningen har åter blivit en utmaning i och med frågan om kärnkraftens framtid vid sidan om de mångåriga problemen med trög ekonomi och en åldrande minskande befolkning. Man har i mindre omfattning börjat ta in sjuksköterskor från Filippinerna och byggnadsarbetare från Mellanöstern men i Japan säger man allmänt: ”Vårt samhälle skulle gå sönder med invandring” … så hur löser man detta?

Efter föreläsning och frågestund serverades en vacker och uppskattad sushitallrik från en lokal restaurang och till detta var det grönt, te, vatten eller vitt vin. Sedan blev det hembakad kaka och fler frågor till Lars, och många Sweor som bott i Japan fyllde i med egna berättelser och erfarenheter. Denna Japan-afton ökade intresset för Japan hos flera närvarande. Undertecknad kan verkligen rekommendera en resa dit – ett helt fantastiskt land.

Text: Agneta Melin
Bild:  Sonja Hagelberg och Monika Karlberg

Visning Stockholms slott

På internationella kvinnodagen 8 mars, en snöig trist dag, fick 30 st medlemmar en hel del historia till livs genom ett besök på Stockholms slott. Vi hade en inspirerande guide, Jonas Rosin. Besöket avslutades med den vackra utställningen med de fem senaste Bernadottebrudarnas klänningar.

Festvåningen består av nio rum, bl.a. Gustav III:s sängkammare, rummet dit han fördes efter skottet på Operan, och där han sedan avled den 29 mars 1792.
Vi fick vandra genom Karl XI:s galleri där de stora festmiddagarna serveras. Denna sal är inspirerad av Spegelsalen i Versailles. Stora speglar på ena väggen, stora fönster på den andra. Rummet är 49 meter långt och bordet 46 meter. Margareta Melin, SWEA och gift med tidigare Hovstallmästaren Mertil Melin, kunde berätta om hur fantastiskt det är att få komma in i Karl Xl:s galleri med de vackra silverdekorationerna, blommor, speglar som återkastar sken från många ljus och festklädda människor kring det enorma middagsbordet! Bra om man med sin kavaljer går in på rätt sida av det långa bordet!

Vi stannade också till i Konseljsalen, där konselj hålls varje kvartal, och vi fick veta vilken stol Kungen sitter på och också var Kronprinsessan sitter. Vita Havet är slottets största rum bortsett från Rikssalen, salen var ursprungligen två rum, drottningens matsal och drabantsal. Matsalen kallades Vita Havet, ett namn som kom att beteckna hela rummet efter att väggen rivits. När det är middagar på slottet är Vita Havet ett sällskapsrum där kaffe serveras, men vi fick också veta att Kungen hade diskotek i salen när han var ung och för att då kontrollera bärigheten tog man in samtliga drabanter som på en given signal fick hoppa. I denna sal dansade också Victoria och Daniel sin bröllopsvals medan Carl Philip och Sofia dansade i galleriet.


Vi fortsatte till sedan till Rikssalen där Drottning Kristinas silvertron står. Den skänktes till Kristina vid hennes kröning 1650, den var sedan en av två möbler som räddades vid slottsbranden 1697, och var i bruk fram till 1975 då Riksdagens högtidliga öppnande blev Riksmötets öppnande. Silvertronen har stått modell för en tron både i filmen Drottning Kristina med Greta Garbo i huvudrollen och på senare år till en tron i filmen Batman med Jack Nicholson.

8mar2017 slottet (5)

Silvertronen

 

 

 

 

 

 

De kungliga brudklänningarna var vackra och vackert utställda. Där fanns även myrtenkvisten från Drottning Silvias brudkrona, nu försilvrad och buren på kavajslaget av Kungen vid deras silverbröllop.

 

Text: Cecilia Westman

Bild: Sonja Hagelberg

Frukost på Svenskt Tenn

Tisdag 7 mars var det frukost på Svenskt Tenn på Strandvägen.Trots det snöblöta vädret samlades ett trettiotal nyfikna Sweor, tesalongen en trappa upp fylldes snabbt och vi kunde njuta av nybakade scones med marmelad och vispat smör. Riktigt läckert! Emily, som skötte serveringen, hade bryggt gott, väldoftande té av en av firmans blandningar.

Intendent Per Ahldén berättade mycket intressant om firmans utveckling och historik. En liten byst av grundaren Estrid Ericson blickade ut över oss. Estrid Ericson växte upp i Hjo på Stadshotellet Royal,som fadern drev och ägde. Hon visade tidigt intresse för vackra ting och fick möjligheten att utbilda sig till teckningslärare efter att ha ärvt en summa efter sin far. Estrid tröttnade ganska snart på teckningslärarjobbet och började lära sig att arbeta med tenn. Hennes motto blev ¨God smak och kvalitet¨.

Svenkst Tenns änglastämpel är från början en tennstämpel och har sedan starten 1924 varit firmans symbol. Man kan säga att Svenskt Tenn är en kulturinstitution och dess historia finns noggrant bevarad i arkiv där också samtliga mönster finns.  Vi har ännu inte sett alla mönster – kanske till hundraårsjubileet! 1927 flyttade man in på Strandvägen och idag är lokalerna 1 200 kvadratmeter stora. Svenskt tenn ägs idag av Kjell och Märta Beijers stiftelse. Allt överskott går till svensk forskning, utbildning och stipendier.

1933 flyttade arkitekten och formgivaren Josef Frank till Stockholm från Wien och ett livslångt samarbete startade mellan Estrid Ericson och Josef Frank. Deras stilkänsla och sinne för smak satte spår från första början och lever än idag. Ett hem behöver inte vara i detalj planerat, inte utstuderat, bara sammanfogat av delar som de boende trivs med. Blanda friskt och stöka till det lite var deras motto. Kan tilläggas att det tog dem 20 år att lägga bort titlarna med varandra! När Tyskland 1940 invaderat Danmark och Norge blev Josef Frank rädd och flyttade till New York där han kände sig lugnare och hans kreativitet flödade. Till sin 50-årsdag fick Estrid mönstret Vegetable Tree, en storsäljare än idag.

Just nu visas en utställning om Josef Frank på Arkitektur och Designmuseet i Stockholm och i höstas hade Millesgården en fin utställning om Josef Frank.

Vi fick en intressant guidning av Per Ahldén i de vackert inredda lokalerna och möjligheter att ställa frågor om stort och smått. Vi gick nog alla därifrån med ett leende på läpparna och fyllda av glädje över att denna starka kvinnas livsverk fortfarande lever gott och ständigt utvecklas.

Text:  Marie-Louise Jobéus

Bild:  Sonja Hagelberg  

Årsmötet 2017

Årsmötet 2017 för SWEA Stockholm genomfördes 16 februari sedvanligt på Eriksbergs festvåning. Undertiden som alla samlades serverades ett glas Cava under allmänt mingel. Många var vi som sågs för första gången i år.

54 närvarande stockholmsmedlemmar och 22 inkomna fullmakter gjorde sammantaget att det fanns quorum för ett giltigt årsmöte. Britta Hesse valdes till mötesordförande och Sonja Hagelberg till mötessekreterare.

Mötet avlöpte utan några problem. Verksamhetsberättelsen lästes upp av Agneta Melin och Anita Lindberg gick igenom ekonomin, som är god. Vi diskuterade om att eventuellt skapa ännu ett Stipendium eller att förutom vårt Språkstipendium göra en donation enligt våra stadgar under året. Styrelsen ska fortsätta det arbetet.

Valberedningens förslag gillades och en ny styrelse kunde väljas. Årsmötet tackade av avgående Birgitta Norrgren, sekreterare de senaste två åren, och Marie Hindemark, revisor de senaste tre åren.

Den nya styrelsen:

16feb2017 arsmote ny styrelse

 

Från vänster; sittande Britta Hesse, Sonja Hagelberg, Anita Lindberg, Agneta Melin; stående Lena Treffner, Britt-Marie Sållarp, Lena Brolli, Gaby Roseen, Maude Schyffert, Cecilia Westling.

 

 

Mer om styrelsen, valberedning och revision finner du under meny ¨Kontakt¨, sida ¨Förtroendevalda 2017 Stockholm¨.

Ett bildspel på året som gått visades.

Efter avslutat årsmöte samlades vi för en gemensam träffmed goda snittar och vin. Agneta Melin och Gudrun Bruna underhöll med sång och roliga citat.


Stämningen och ljudnivån var hög och det blev en riktigt trevlig kväll.

Text:  Britta Hesse
Bild:  Lena Treffner

 

K5 på Dansmuseet

Kulturgrupp 5 hade sin januariträff på Dansmuseet för en guidad visning av utställningen Noir & Blanc med efterföljande lunch och samkväm i museets restaurant Rolf de Mare.

Vi fick en jättefin guidning som verkligen tog fasta på den icke svart-vita bilden av populärunderhållning i Paris på 1920-talet av svarta artister. Visst tog jazzen fart tack vare detta men hur framställdes egentligen de svarta artisterna, jämfört med samtida vita? Visst var Europa också ett andningshål för svarta amerikanska artister.

Josephine Baker, världsstjärnan som de flesta vet något om och som blev stjärna i Paris då och Chocolat, den första frangångsrike svarta artisten i Paris, som nog de flesta inte vet något om.

Om du får chansen – Gå och se denna utställning!  Den är mycket sevärd och lärorik.

Text o Bild:  Eva Heyman

Luncher februari 2017

Våra populära luncher på restaurant Borggården på Armemuseum fortsätter och i februari var det hela 21 Sweor som kom och lunchade.

Text och Bild:  Lena Treffner

K4 på nya Continental Hotell

Kulturgrupp 4 var och besökte nya Continental Hotell vid T-Centralen, som ligger i den nya byggnaden som har en ny stor entre mot Citybanan och T-banan från Vasagatn och Klarabergsgatan.

Kurt Mälarstedt (make till stockholmswean Hilkka Mälarstedt) berättade historien om de tre hotell som nu stått på denna tomt. Det första hotellet var platsen för ett romantiskt möte i Den Allvarsamma Leken av Hjalmar Söderberg.

Vi fick se olika rum och utsikter i det nya Continental Hotell. En härligt god lunch åt vi sedan i restaurangen. Den kan vi i K4 rekommendera.

Text:  Cecilia Westman

Bild:  Cecilia Westman

Stick in med Kerstin M Lundberg

Måndagen 23 januari hade vi stockholmsweor möjligheten och turen att få lyssna på kulturskribenten Kerstin M. Lundberg.
Det var inte bara hennes egen erfarenhet vi fick ta del av utan också den svenska radions historia.
Kerstin började som utvald skolflicka av sin svensklärarinna att få medverka i radioprogrammet ¨Tonårsträffen¨. Sveriges Radio (SR), som startade 1925, hade då fortfarande endast en kanal. Denna första kontakt inspirerade Kerstin och en fortsättning inom SR kom att avgöra hela hennes professionella yrkesutövande. Som utbildning valde hon så småningom litteraturhistoria och franska språket. En av hennes första chefer blev Arne Weise som ledde ungdomsprogram som t.ex. ¨Pysar och sländor¨.

Kerstin utvecklade programmen och blev med tiden en förebild för andra. Hennes beskrivning av hur det kändes att stängas in i den ljudlösa studion var väldigt målande samt hennes motto: HÄR – NU – KÖR – KERSTIN. Så småningom blev hon producent för flera program: Önskedikten, Melodiradion, Dagens dikt (med början 1937), och senare blev Kerstin litteraturkrönikör.

Kerstin har arbetat med Sveriges bästa skådespelare och på 1970-talet intervjuade hon kända författare. Enligt henne själv var det mycket viktigt att levandegöra programmen så hon använde sig av olika bakomliggande ljud som illustrerade personen eller situationen.
Kerstin har också haft det otroligt spännande uppdraget att snabbt förmedla vem som var årets Nobelpristagare i litteratur från en fullsatt Svenska Akademien. Hennes största intresse var naturligtvis de franska författarna.
Vi tackar Kerstin för ett mycket intressant föredrag.

Text: Lena Hagman

Bild:  Sonja Hagelberg