Network Menu

Om dyslexi

I början av mars samlades ca 25 förväntansfulla Sweor på Rigagatan 3. Denna kväll skulle stockholmsswean Gunilla Löfgren Nisser berätta om dyslexi.

Gunilla, med gedigen utbildning inom området, och 40 år arbetserfarenhet, talade om dyslexi dels utifrån sin egen erfarenhet av dyslexi, upptäckt vid 5 års ålder, och dels yrkesmässigt.

Dyslexi, som tidigare ofta benämndes ordblindhet, är en störning i språkcentrum i hjärnan. Dyslexi kännetecknas av svårigheter med korrekt och/eller flytande ordigenkänning och av dålig stavning och avkodningsförmåga, beroende på fonologiska brister, d v s brister i förmågan att skilja mellan olika språkljud eller att dela upp ett ords ljuddelar. Dyslexi kan upplevas som att bokstäverna “hoppar” på sidan. Omkring 5-10 % av den svenska befolkningen har dyslexi, och en del har också speciella svårigheter med matematik, och har svårare att skilja på höger och vänster.

Det är viktigt att dyslexi och andra läs- och skrivsvårigheter upptäcks tidigt, att barn med dyslexiindikationer får diagnos innan det blivit ångestladdat och barnet utvecklat mindervärdighetskänslor som sedan kanske följer dem under hela livet. Tyvärr har skolan inte varit tillräckligt bra på att diagnostisera dyslexi, tidigare och idag. Många barn har hunnit bli vuxna innan de fått ett svar på varför de haft svårt att lära sig att läsa, skriva och kanske även räkna i skolan.

Gunilla framhöll vikten av att:
– ställa diagnos tidigt i livet
– börja träning så snart möjligt och arbeta metodiskt steg för steg
– se till att ge rätt hjälp vid rätt tid
– arbeta med olika sinnen d v s att träna visuellt, auditivt, kinestetiskt och taktilt
– också i ett tidigt skede undersöka syn och hörsel för att utesluta att dessa sinnen har nedsatt funktion som kan påverka läs- och skrivförmågan

Gunilla avfärdade några myter om dyslexi:
– det är inte fler pojkar än flickor som har dyslexi. Däremot är pojkar ofta mera utåtagerande är flickor och problemen upptäcks kanske därför tidigare hos pojkar. Många flickor är tysta och försöker arbeta hårdare för att därigenom dölja sina problem.
– dyslexi har inte med intelligens att göra. Till exempel hade Albert Einstein och Winston S Churchill dyslexi.
– dyslexi “växer inte bort”. Däremot kan man med adekvat hjälp lära sig att bättre hantera sina läs- och skrivsvårigheter.

Några sanningar om dyslexi enligt Gunilla:
– “Det finns inga lata barn”. Om elever inte lär sig, se till att ändra undervisningen!
– dyslexi ärvs i hög utsträckning
– för elever med dyslexi fungerar så kallade övningsämnen som gymnastik, musik och annan konstnärlig verksamhet av olika slag bäst

En erfarenhet jag (Lisbeth) har, är att en del personer med dyslexi har utvecklat en förmåga att kompensera för sina svårigheter genom att de har tränat upp sitt minne. De memorerar saker istället för att behöva anteckna.

Många personer har det svårt genom hela livet på grund av sin dyslexi medan andra klarar sig relativt bra till mycket bra, beroende på hur tidigt de fått hjälp och hur mycket hjälp de fått. Men de allra flesta har fått jobba hårt för att klara sig och nå framgång i livet.

Stort tack till Gunilla för en intressant föreläsning!

Text: Lisbeth Hampus-Andrén

Bild: Maude Schyffert, Lena Treffner